TILL M

vi sågs, du log, du skrattade, du kysste mig som ingenting, tog mig i handen och såg på mig med de där ögonen som är de finaste i världen, vi kan prata om den sista tiden och allt sen, men nu, just nu är det bara du och jag här som betyder någonting kunde jag läsa av i dina ögon. och efter 100dagar är de fortfarande de finaste ögonen jag vet.

Nu sitter jag i fönstret där jag såg dig komma för min skull ...i januari.  Jag dricker kaffe och gråter. Du är inte här mer, du kommer aldrig tillbaka och jag borde verkligen sluta blogga för det gör så jävla ont att ständigt bli påmind om vad jag är.

Och du gillade ytterligare en orimlig bild på instagram medan bilden "jag saknar dig" har du inte reagerat på. För du gör vad fan du vill. Och tänker inte på hur det påverkar mig.