TILL M

Dag 40.

SÅ KOMMER JAG ALLTID ATT HA DIG.

Jag visste alltid att det var du som skulle lämna mig först. Alla gångerna vi bråkade var det du som stängde av och varje gång blev jag lika livrädd och tom. "Du förstår inte" var vad jag alltid sa. "Men du förstår inte heller och du vägrar att lyssna för att du alltid måste ha rätt" men lyssnar man inte tillräckligt så förstår man aldrig varandra. 

Kanske var vi för olika.

Du och jag.

Jag brukade tänka på hur smart du var. Hur allt du sa alltid hade en innebörd. Du pratade inte i onödan och när vi grälade hade du alltid en åsikt och en förklaring jag ändå ville förstå. Men allt jag ville var att du skulle höra mig. Inte avbryta eller säga ifrån, bara lyssna. Jag antar att man vill det; när man är deprimerad - att människor ska förstå en?

Men du var samtidigt alltid den som kom tillbaka? Du ringde, du skrev. Du åkte mitt i natten eller när helst jag bara behövde. Du räddade mig. Du kämpade för oss och jag är livrädd när jag tänker på att det kanske var jag som orsakade allt det här.

Tänk om du faktiskt på riktigt var förälskad i mig och jag, genom att bara vara jag - fick dig att tröttna och ge upp? Alla onödiga bråk, alla paniksamtal, allt gråt, allt skrik du fick genomlida. Det är mitt eget fel. Att du alltid fick se mig sådär, liggandes på golvet och skakandes i sängen. Jag kommer aldrig glömma när du sa "du har rätt, du förtjänar någon som inte gör såhär mot dig, jag ger dig mer smärta än glädje"

Du hade så fel. Åh min älskling. Du hade så fel. För jag har aldrig varit såhär olycklig. Och även fast jag någonstans visste att du aldrig skulle stanna - ingen har någonsin försökt att förstå mig - så hoppades jag att jag skulle vara tillräckligt betydelsefull för dig, att jag skulle vara tillräcklig att kämpa för och inte ge upp om. För du kämpade, du fanns där och dina ögon gav mig på något sätt en känsla jag aldrig haft förut.

..när man träffat den rätta vet man bara. Hur jävla hårt det en förstör mig, så är jag övertygad om att det var äkta kärlek. Och när du älskar någon, så försvinner aldrig den känslan helt. Och du kommer aldrig att försvinna.

Alla säger åt mig att sluta, kallar mig patetisk och säger att jag kommer att glömma och gå vidare. Tillslut. Men det är då man inte ger upp. För man vet att om jag går vidare så kommer man att förlora sig själv helt. Jag kommer att sluta tro på det enda i mitt liv som jag på riktigt tyckte var verkligt. Och det är som det är, jag vet det, 40 dagar utan dig.

Men på ett sätt är jag glad. Att fått uppleva det, för nu vet jag samtidigt att det inte kommer att vara något liv efter det här.