JAG SER DIG
Dag 45.
INNE I DIMMAN MIN ÄLSKLING
Jag kräks på livet, det är mulet och det regnar. Det är som att vädret i Göteborg idag in i minsta detalj beskriver min sinnesro. Om det nu finns någon - för jag börjar tvivla.
Jag kan sammanfatta helgen med två meningar;
1. Han hörde aldrig av sig
2. Jag har inga riktiga vänner
Tre. Det är inte synd om mig.
Jag måste hitta människor med någon livsglädje jag kan suga ut, eller iallafall smittas av, för om jag inte gör det snart så tror jag seriöst att jag går under.
Och DU. Du lever säkert ditt liv som om ingenting. Du beter dig säkert som om jag aldrig funnits och tänker inte på mig ens en miljondel av den tid jag lägger på att tänka på oss, på dig, M.
Men.. Hur orättvist livet än är så måste jag hoppas på något att se fram emot. Mitt hjärta gör ont varje dag och bröstet har börjat göra ondare igen. Ångesten är väldigt nära och jag vet att jag gör fel som stänger den ute men jag vågar inte låta den komma in, inte nu.
Igår var vårens första dag, och till skillnad från Laleh, så ville jag inte vara med.
Idag, är det regn och dimma och i den här skiten - är den enda gången jag typ mer eller mindre känner att jag "lever".
För jag ser dig och jag ser mig själv. I det här vädret, i regnet. Och för varje droppe som når marken känner jag att du finns, jag minns att du fanns på riktigt, även fast du kanske inte finns för mig längre.
