JAG BORDE HA KYSST DIG LÄNGRE
Dag 42.
JAG BORDE HA VÅGAT KYSSA DIG MER
Det är fredag igen.
Sex fredagar sedan jag sist såg dig, ändå känns det som igår. För en vecka sedan vid fyra på morgonen är det även en vecka sedan du svarade på att du saknar mig med... ändå har det gått ännu en vecka - utan svar på om du vill ses.
Sex fredagar sedan jag sist såg dig, ändå känns det som igår. För en vecka sedan vid fyra på morgonen är det även en vecka sedan du svarade på att du saknar mig med... ändå har det gått ännu en vecka - utan svar på om du vill ses.
Det sägs att det tar ungefär halva den tiden man varit tillsammans - att komma över någon. Jag skulle alltså komma över dig idag, sex fredagar senare och det har alltså redan gått 1,5 månader. Men jag älskar dig (måste sluta skriva det) och har vetat om din existens i åtta år, så jag undrar ibland om det inte snarare lutar mot fyra kommande år av ren olycka? Sex veckor har känts som en ren evighet. "Det blir bättre efter ett tag" Jo, jag vet det, ju länge tid som går ju mindre tänker man på sina ex, jag har varit med om det förut, många gånger till och med. Men av någon plågsam anldning är det verkligen som att mitt hjärta vägrar släppa tagt om dig.
Idag när jag kom in från Linnégatan knackade det plötsligt på ytterdörren och när jag vände mig om stod det ett blombud där som undrade om jag kunde öppna dörren. Mitt hjärta stannade. I en millisekund trodde jag faktiskt att blommorna var till mig, men han hade troligtvis valt fel trappuppgång.
Det gör alltid ont varje gång mina tankar snubblar in på dig. När jag föreställer mig ditt ansikte, dina vackra ögon och hur du tittar på mig. Hur dina händer dras igenom ditt tjocka, långa hår och hur du ler, sådär som bara du kan. Han var som krossat glass utspritt över golvet. Så vacker, så annorlunda, men så förstörd. Varje gång jag rörde vid en bit, drunknade händerna i blod. Men min nyfikenhet kunde inte låta bli dig. Du var så fruktansvärt vacker, och du fick det bästa av mig.
Jag minns de få gångerna jag såg på honom och skymtade sorg och avundsjuka. Hur en så lycklig människa kunde lura mig och hela världen genom att vara så lugn, egen och avslappnad. Jag tror att han inte dolde sina problem, utan stängde dem ute och låtsades som att de inte fanns i hopp om att glömma bort dem. Jag undrar ibland om jag egentligen någonsin fick se dig riktit glad? Om jag någonsin vrkligen gjorde dig lycklig? "du är det enda jag ser fram emot i dessa mörka tider" var vad du skrev till mig och jag undrar om du minns - om du menade det.
Jag ville verkligen alltid bara ditt bästa. Jag kunde bara aldrig se en annan utväg än att du skulle sluta med ditt beroende och vakna upp. Det var som att du den där gången i början på januari sträckte ut handen - men när jag gav dig den stängde du av? "Jag behöver dig" vad betydde det M. Varför ljög du om dina problem, om din bostadssituassion? Varför skämdes du för mig? Varför bad du mig finnas där när du sedan lämnade mig. Om du ville få mig att tycka synd om dig så lyckades du. Men om det var ett försök att få mig att lämna dig - varför bad du mig finnas kvar? Jag kommer nog aldrig förstå. Om du inte älskade mig, så mäkte jag aldrig det. Jag ville plåstra om dina sår, ta hand om dig när du var sjuk, föralltid - inte bara de gångerna jag fick. Jag ville få dig att utvecklas, plugga, fullfölja dina drömmar - men inte förrän på slutet stod du och talade om vad du verkligen ville med ditt liv?
Jag är den personen. Jag fixar andra. Istället för mig själv. Jag ber andra ta tag i sig själva för att det är lättast så. Men du, du ville så gärna öppna upp mina ögon och du lyckades. Jag är sjuk. Du fick mig att söka hjälp och jag kommer alltid att vara evig tacksam för åtmindstone det. Jag har alltid varit där för människor som behövt mig och när jag hjälpt dem igenom deras bekymmer så har de blivit såpass starka att de lämnat allt bakom sig - även mig. Du sög aldrig ut min energi - tvärtom - du fick mig att vilja förändras på riktigt - ta tag i livet som jag så länge blundat för och minnas den ungdom och all tid jag förlorat.
Ibland känns det som om hela vår tid tillsammans bara varit en vit lögn. Ibland så känns det som om du aldrig fanns. Att min psykopatiska sida skapat dig som en anledning till att söka vård. Hela gejen med att vi träffades när vi var yngre och att vi kommer från samma område med samma bekanta, allt det känns så rätt och samtidigt så jävla påhittat och fel. Och nu sitter jag här på golvet, ensam. Med alla tusentals glasbitar och inser att dem alltid var mina, att det aldrig var du. Jag skar mig och rev upp mina egna sår. Du fanns där för mig och jag skrämde iväg dig. Jag fick dig att ge upp.
Jag borde ha kysst dig mer än jag gjorde.
Men jag vågade aldrig av den anledningen att jag var så förälskad
och inte ville få dig att tröttna på mig.
Jag borde ha kysst dig längre,
den där sista fredagen
..och allra sista gången jag kysste dig.
