TILL M

Dag 46.

Det jag aldrig ser.. är hur du ser på det här M. Hur du tänker och hur du känner för mig. Det finns alltid minst två sidor till varje historia och ja, ärligt talat så känna det som om denna hemska kärlekshistoria bara har en enda sida, min.

Jag saknar dig. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag saknar dina andetag, hur du tänder en cigarett eller drar på dig en tröja, jag saknar hur du går, hur du kittlar mig sådär som jag hatar. Jag saknar hur du lagar mat och klagar över din disk, hur du ställer dig bakom mig och ber mig stanna genom dina andetag mot min hals. Jag saknar hur vi bråkade, hur vi inte alltid förstod varandra och hur det kändes att hålla i någonting så värdefullt som man visste att man en dag skulle förlora. Jag saknar de märkligaste sakerna - allra mest & jag skulle kunna hålla på förevigt. 

Igår så hade jag den bästa dagen hittills. Jag vet inte ens varför men kanske var det för att solen värmde mig bakom alla tunga moln. Jag kanske ser ljuset där ändå, i regnet - och kanske är det därför jag mår som allra bäst när det är dåligt väder?

På kvällen kom tårarna ändå, men på något sätt var det inte det inte alls som vanligt. Jag såg vår favoritserie. Jag såg ett avsnitt. Vid tiotiden satt jag med datorn i knät och böckerna under näsan och plötsligt så bara var allt framför mig på SVT och även fast jag förbannat att se den serien utan dig så satt jag där -  fastklistrad och tittade.

Ärligt talat så var det inte samma sak utan dig. Inget är. Jag saknade att hålla dig i handen och gömma mig i din nacke när det blev för jobbigt och kanske var det därför jag grät mig till sömns? För att jag vet att jag kan göra saker utan dig. För att jag kan vara utan dig. För att jag - för varje dag som går - förlorar mer och mer av dig och får lära mig att göra samma saker - ensam.

Jag undrar om jag hade velat veta hur du egentligen känner och tycker eller om det bara hade knäckt mig ännu mer?

Jag tror fortfarande på att du saknar mig. Jag vet inte varför du inte vill träffa mig igen eller svara på mina frågor, men jag tror faktiskt att du på riktigt saknar mig. Ibland är kärlek bara inte tillräckligt stort att kämpa för, ibland ser man bara inte det som finns framför en, det som finns att hämta. Ibland kanske man bara inte vågar satsa, ibland kanske världen bara gör en blind för vad som faktisk kan finnas där om man letar. 

Men jag lever med hoppet om att du en dag ska komma tillbaka och försöka vinna tillbaka det hjärta som alltid varit ditt. Jag vet inte hur jag kan vara så dum (nu gråter jag igen) men jag måste säga att jag på något absurt vis ändå känner någon form av lycka genom all den här sorgen. För jag har inget mer än mina egna tankar att gå efter och dina sista ord till mig och jag hoppas att i framtiden så kanske jag kommer få se och förstå någon sorts mening med det som gör mig allra ondast - det jag får leva med varje dag - med din tystnad.

Och jag hoppas verkligen att hoppet inte sviker mig, men nu skriver jag det här för allra sista gången om du aldrig mer kommer tillbaka hit: