ALLA NI SOM HADE FEL, ÄNDÅ KAN JAG INTE GLÄDJAS
Dag 36.
NU NÄR DU ÄNTLIGEN SVARADE.
Igår var en märklig dag. Jag ljög för min läkare, Johan skrev någonting om att när du skulle komma tillbaka ville han aldrig se dig, jag raderade mitt "jag saknar dig" sms och jag mådde ärligt talat helt okej. Varken bra eller dåligt, jag kände mig tömd på känslor och jag måste erkänna att jag tänkte tanken några gånger "du konmer att komma över det här tillslut, för du kan inte nå en djupare botten än det här, du kan inte dö mer, nu är det bara uppåt som väntar, du kan inte drunkna mer"
På kvällen satt min misse i fönstret hos min lillasyster och jag satte pannan mot fönstret och fantiserade om alla gånger du stått där. "Du trodde också atthan skulle dyka upp va?" viskade jag och log. Jag log. Jag har ingen aning om varför, men det var som att jag log åt minnena eller något, sen viskade jag "Frank" till min stackars katt och skrattade till. Frank, du kallade henne för det, varför lär jag aldrig få veta.
Katten väckte mig vid 03:50 och jag gick upp och gav henne mat. Innan jag somnade tittade jag på mobilen.
Ingenting.
Precis som jag antagit.
Sömntabletten hade gjort sitt och jag skulle precis somna om när det sista jag tänkte var "jag låter dig gå, men jag kommer att sakna dig föralltid"
Då kom smset.
04:03
Saknar dig med...
Jag skakar.. Vill du ses?
Nu? Jag ligger i sängen hemma
Jag också, fast hos min syster. Tänkte mera om du vill ses någon gång..
Sen svarade du inte mer. Och hur jävla lycklig jag än bör vara över att du saknar mig och över att ALLA haft fel, så kan jag knappt le.
Jag är påväg att ta min tredje tablett idag. Jag är inte okej längre, jag skakar, jag har konstant ångest och jag vet inte vad jag ska känna, tänka eller tro.
Jag saknar dig med...
Vad fan betyder det egentligen?
Det är så orättvist. Allt är så fruktansvärt jävla fitt orättvist.
