TILL M

dag 6.

Jag förstår inte hur det imorgon kan ha gått en hel vecka utan dig. Snöfallet är på något sätt det enda som lugnar mig när jag tänker på det. En vecka. En hel vecka. utan dig.. och jag vet att jag måste vänta på att du ska skriva eller höra av dig, precis som jag måste vänta på att snön ska sluta falla och tyna bort. Men det skrämmer mig, att inte veta om du någonsin kommer vilja eller orka se eller höra av dig till mig igen. Det kanske är därför jag känner ett litet magpirr i magen vare gång snön börjar falla? Att jag på något patetiskt vis fortfarande har rätt att hoppas? Eller kanske är det för att det bara är så fruktansvärt vackert.

 

Kanske är det, det närmaste skönhet jag kommer nu. För du var där när den första snön kom i December, du var där när den andra kom i Januari, du var alltid där när jag kände det där pirret av att vakna, promenera ut i ditt kök och ropa "det har snöat!" och krypa ner bredvid dig och vänta tills du skulle vakna och bli sugen på en cigarett så att jag kunde kasta snöbollar på dig.

Jag vet inte. Jag vet bara att varje gång snön kommer att falla så kommer jag att tänka på dig. Så när våren kommer och den sista snön försvinner kommer jag även ge upp det där sista hoppet jag har om att allt detta ska bli bra och lösa sig igen. Men så länge kan jag andas ut och njuta av att se flingorna sakta, sakta falla ner till på gatan.

 

Och jag har fortfarande inte svarat D. 

Kanske är jag för livrädd att det aldrig skulle hjälpa någon av oss. Kanske är jag egoistisk som vill att D. påverkar ditt beslut, eller kanske är jag bara feg. Jag vet inte. Jag är utmattad och trasig och imorgon har det gått en vecka utan att du försökt hjälpa nig ur det här. Så kanske borde jag fokusera på hur jag mår, inte på varken dig eller D. Kanske, men jag vet att den där tanken inte kommer att vara längre än fram tills att en ny tanke kommer upp i tankarna.

 

Men gubben, vi ses till våren, när den sista snön smällt och när du bestämt dig för att du vill komma tillbaka till mig.