DU VANN DET HÄR
Dag 55.
DU VANN ALLT. TOG ALLT OCH FÖRSVANN
...och jag var alldeles för lätt att lämna och glömma bort.
Värmen är på väg. Jag känner det i luften och dagarna blir allt längre och mörkret allt ljusare. Det är hemskt, för jag vet att om jag gått in in i dig på stan, så hade jag kanske inte känt igen dig bakifrån, du har väl hängt in din vinterjacka nu, tyvärr.
Jag måste säga att jag längtar efter hösten. Kanske för att jag var relativt lugn och samlad i höstas, innan jag träffade dig. Jag accepterade nuet, eller så var det kanske för att jag visste och det verkligen kändes som att det skulle hända någonting fantastiskt i mitt liv.
Jag vill inte ha sommar. Jag vill inte ha vår, eller vinter, för den vintern som var, är den finaste jag någonsin haft.
Och allt som är här nu, är återigen bara jag och samma eviga olycka, bland alla minnen som faller förbi mig som vårregn. Den enda världen jag visste. Stabil och hemsk, precis som den alltid varit, när du så enkelt kom in och vände upp och ner på allt jag någonsin trott var sant. Den världen är borta. Allt som finns är du och minnena av någonting som kunde varit, världen gav mig en chans och jag förlorade allt.
Det var så enkelt,
enkelt.
Tiden är enkel, jag bara väntar och jag är okej med det. Jag lever en dag i taget och mår dåligt över framtiden. Jag bränner väl några kärleksböcker till våren, pratar med dig varje natt och bryter ihop när jag går i våra gamla fotspår, men inga fler alebin för dig, aldrig igen.
Jag vill inte bli lämnad igen, jag klarar inte det.. du visade alla, min syster, min mor, mina vänner, hela världen, hur enkelt det är. Så nej.
