TILL M

Igår var jag hemma hos Johan. Jag har inte orkat åka dit på ett tag för alla minnena av oss mördar mig. Du finns verkligen överallt. Men du finns nog kanske allra mest där. Om man bortser från hemma och hos dig. Men de platserna stänger jag bara av. Jag kan inte tänka på dig där. Men vid torget vi handlade så många gånger, vid vårdcentralen där du kom och mötte mig när jag fick min blodpropp, jag kommer aldrig glömma det. För det är det finaste någon någonsin gjort för mig. Vid hela vägen bort till min syster, när vi gick i evighet för att leta efter en stängd reusturang. Tillslut satt jag iallafall i Johans soffa och såg på vår film. Jag blundade flera gånger och föreställde mig dig där där i biomörkret, din hand på min svettiga och hur nervös jag var över att du skulle känna det. Jag minns  dina fula miner i de där hemska 3D-glasögonen och jag minns hur jag satt där och tittade på dig. Hur jag tänkte att herrejävlar, här sitter jag med dig, den allra finaste killen i hela jävla salongen, i hela Göteborg, i hela världen och så kysste du mig. och jag var på riktigt så lycklig. 

Jag tänkte på hur vi innan bion ätit på den där thairestaurangen och hur vi efteråt promenerat i Vasa och hämtat upp min cykel. Då mindes jag den gången du skjutsade mig som en idiot mitt i stan och hur löjlig jag var som hela tiden protesterade. Det var samma dag som du bjöd med mig på familjemiddag och jag tackade nej, sen erkände du att du aldrig velat att jag svarat ja och det skar ut mitt hjärta. Men den kvällen gav vi varandra julklappar och det kommer alltid vara en av de bästa kvällarna vi haft. 

Men jag minns alla våra skratt M. De där stunderna kommer jag aldrig att glömma. De där lyckliga stunderna. med dig. 

Desolation of smaug. Vår andra biofilm. Kanske var jag tvungen att se den för att påminna mig själv om dig. 

Johan gav mig ett halsband. En ametist som tydligen ska vara djupt lugnande för tankar och känslor. "Den sägs fungera mot huvudvärk och vid sömnproblem och bärs som skyddande amulett mot negativitet och stress." Perfekt. Jag tänkte på ditt halsband jag gömt i lådan. Hur jag ville bära det. Och då kom jag på när jag fick låna din halskedja med din namnbricka. Jag tror på riktigt att du talade sanning när du sa att du aldrig gett någon ditt halsband förut. Att du fått det vid födseln och nästan aldrig tagit av det. "Här, du får bära den tills du känner dig lugn, jag ska ingenstans" 

Och jag vet att det bara var en mardröm. Du skulle aldrig göra så. Men jag tror samtidigt att våran tid tillsammans kanske bara kommer att kunna räknas som det i fortsättningen. Någonting jag hade, och som jag skulle göra allt för att få tillbaks, men som aldrig på riktigt egentligen fanns.