SÄG NÅGONTING
dag 9.
JAG HAR BÄRJAT GE UPP
Om en timma kan jag ta min tredje tablett. Det känns som det enda jag väntar på om dagarna, minuterna tills jag får svälja någonting som gör livet till en lugnare plats och som lindrar den där återkommande smärtan i bröstet. Många skulle nog säga att smärtan kommer från hjärtat, men jag tror fan inte att jag har något längre. Eller, att jag åtminstone inte kan känna hjärtesorg iallafall, för seriöst, det är väl bara någonting man säger. Det kan inte finnas någonting som seriöst kallas för hjärtesorg.
Jag älskade dig, du älskade inte mig tillbaka och sen krossade du mitt hjärta, försvann och lämnade mig här, ensam. Och nu dör jag. Jag dör. Så typ kom tillbaka eller dra åt helvete. För jag klarar inte av det här mer, säg någonting, vad som helst. För jag lever kvar i allt du sagt.
