TILL M

dag 11.

BÖRJA LEVA

Det här med att släppa taget och gå vidare? Det där med att fokusera på sig själv och börja om?

Jag vill inte, jag vet inte hur man gör.

Och varje gång jag måste tänka på det så kommer en huggande smarta i bröstet och jag viskar "ta det lugnt, lär dig att leva med paniken" som om det skulle hjälpa mig, men enligt min läkare så gör det tydligen det. Och då undrar jag: hur fan går man vidare och börjar om när man får panikångest varje gång man bra får en sådan tanke? Hur fan fokuserar man på sig själv om det enda man fokuserar på är paniksymptomen?

Hur släpper man taget när han är det enda som gett mig hopp och lycka de senaste året? När han verkligen varit den enda skymten av ren jävla glädje de senaste sex åren?

Och de säger att man ska leva i nuet: dag för dag. Men hur ska jag någonsin komma någonstans när jag redan fyllt tjugofyra år och beter mig som en livlös sengångare som bara går hela dagarna och bär på hoppet om att ens liv ska falla på plats när han kommer tillbaka?

Min största fråga till alla där ute som påstår att det blir bättre med tiden är; hur gör man sig av med den största kärleken i ens liv? Det gör man inte.