TILL M

Jag drömmer fortfarande om dig varje natt, du bleknar aldrig ut. Varje morgon när jag vaknar är det som att jag fått ny kraft att kämpa. Ny styrka att vänta på dig.

Ärligt talat så är det rent självplågeri. "Han kommer aldrig tillbaka" "släpp det" "släpp honom" "det var aldrig menat" "det är lika bra" fraserna är många, men det var som min bästa vän Magnus sa innan allt detta hände (vi är inte vänner längre) precis som jag sa när M försökte intala mig vilka nära och fina vänner jag hade som skulle hjälpa mig igenom det här. "De kommer dem inte" och det har dem inte heller gjort.

Jag skyller ingenting på människor i min bekantskap. Det är inte deras fel, ingenting är, jag stänger ute människor när jag blir sårad, jag bygger upp murar och barriärer för att skydda mig själv. Jag orkar inte låtsas vara glad när jag har noll energi. Jag är deprimerad och har ångest för i helvete, låt mig vara jag. Men ibland önskar man att någon av dem iallafall ville förstå varför. 

När jag bad Magnus göra en enda sak för mig, prata med M. vägrade han. "Ni är bättre isär just nu" det var som ett svek. För vad vet människor om va som är bäst för en egentligen?

Jag hatar det. När människor inte förstår och inte lyssnar. "Jag har aldrig sett dig le sådär, du är verkligen kär" lät det för bara några månader sedan. Några månader senare var det plötsligt "du kunde aldrig lita på honom" och jag vet att man bygger upp tolkningar av andra människor via den som berättar, Magnus vill mig verkligen bara väl, men.. Det ingen förstår är att väl inte finns i jordensomloppsbana längre. Väl, bra och ens okej har flugit ut och hamnat i någon yttre galax någonstans och vägrar hitta hem till mig igen.

Och det sårar mig hur ingen vill förstå. Hu ingen vill förstå hur lycklig jag blev? "Han lämnade dig, du mår såhär, han förtjänar inte dig" och jag förtjänar inte det här, jag vet det. Men det är som att han gav mig livet tillbaka för förta gången på så många år, och hur släpper man det? Hur låter man en sån människa gå?