TILL M

dag 20.

 

För nu har jag postat ditt brev. Du får det imorgon. På alla hjärtans dag och på den tredje veckan som jag varit utan dig.

 

Någonting säger mig att du aldrig kommer svara, du kanske inte ens kommer att läsa det. Du kanske märker att det är från mig, känner efter och kasta det i din överfyllda papperskorg utan att ens öppna det.

 

 

Jag vet bara hur jag känner och att jag var tvungen att göra det. Jag har börjat tvivla på dina känslor för mig, om de var sanna eller ej, men mina egna är starkare än någonsin. 

 

Jag försöker komma på allt som gick fel, jag tänker tillbaka på den där sista natten och försöker minnas den sista kvällen du och jag verkligen var lyckliga tillsammans. Den sista dagen vi inte bråkade och den sista gången jag bara var riktigt nöjd. 

 

Men det är lite det som är grejen. Jag kan inte förklara. För jag blev aldrig nöjd med dig, jag ville alltid ha mer, alltid mer av dig. Du gav mig allt och så mycket mer, och jag gav dig mitt hjärta. 

 

Passionerat, busigt och nästan barnsligt. Som att världen var ett spel och du var den enda jag ville leka med. Okontrollerat, naivt och livsfarligt. Jag satsade mitt hjärta. Och du vann.

Och det blir såhär ibland. Det tar tid att komma över någon, men man gör alltid det tillslut. Man kommer över. Man lär sig leva utan. Men. Jag har aldrig träffat någon förut som jag nästan skämms över att känna sån lust, längtan och lycka för. 

 

Och nu har jag skickat det till dig, eller till din gamla adress, så får vi se. Men jag känner så mycket M. Det är inte klokt. Jag älskar dig och jag hoppas att vi ses snart igen.