TILL M

dag 17.

Jag har gråtit mig till sömns tre dagar i rad nu. Tyst, lugnt och utan tabletter. Hela helgen har gått, ännu en helg utan ett ord från dig och utan några tabletter. Men igår, efter att ha firat mamma med familjen och våra närmaste vänner la jag mig och allting bara brast. Så jag började gråta på riktigt och jag slutade aldrig. Jag har gråtit hela dagen. 

Jag låg och låtsades att han var här och hörde vad jag sa, så jag låg och pratade med honom i säkert en timma. Jag berättade om hur tacksam jag ändå var för den korta tiden vi tillbringat tillsammans och klargjorde att om han aldrig var kär i mig så var jag okej med det också. Jag kunde förstå, då det hänt så många gånger förr.

Sen grät jag så mycket när jag tänkte på allt alla sagt. Att jag kanske inte var tillräcklig för honom och att han kanske inte var tillräckligt kär i mig. I över två veckor har jag gått och känt att det kanske bara är så det är. Att jag aldrig varit och aldrig kommer bli tillräcklig för någon, för dig, eller för ens mig själv.

Tillslut kände jag en så sjuk smärta att jag bläddrade igenom hela telefonen. Jag hade nästan glömt att du fanns så nära. Så jag läste igenom alla våra sms jag tagit bild på som du skrivit. För jag har inte kunnat radera dem eller bilderna på dig. De smsen som verkligen betytt något, som när du skrev att du verkligen var kär i mig, eller som när du lovade att jag aldrig skulle förlora dig. Och även fast allt du skrivit betytt någonting, och även fast jag raderade hela våran sms konversation framför dig, så kommer jag inte att ta bort det här. Jag kan inte.

För jag raderar alltid allt. Jag stänger av och låtsas som om människan aldrig funnits. Jag utplånar alla minnen och tänder eld på alla kort. Men, jag kan bara inte. Du var så vacker och för varje bild jag såg skar det så djupt i hjärtat att jag på riktigt trodde att jag skulle få en hjärtattack och dö.

Saker som du skrev två veckor innan.. det är så.. jag vet inte längre, men man skriver inte så... Inte du. och allt kom verkligen från ditt hjärta. Så jag kanske inte är tillräcklig. Men det finns inte en chans att du inte var kär i mig. 

Och ärligt talat så insåg jag inatt hur jag omöjligt bara kan tycka om dig, älska dig och hålla dig kär. Det känns mer som.. att jag verkligen vill vänta hela mitt liv på dig eftersom det är meningen att vi två ska vara med varandra. Jag älskar dig så mycket, Gud så mycket.

Och jag är väldigt nära att göra någonting. Vad som helst för att få tillbaka dig. Ge mig ett tecken. 

Jag kommer aldrig sluta älska dig.