EN PÅ MILJONEN
Dag 28
Det är som att man verkligen skriker, men ingen kan höra dig. Man skäms över att någon annan kan vara så viktig för en och att utan dem känns man som ingenting. Ingen kommer någonsin förstå hur mycket det gör ont. Man känner sig hjälplös, som att ingenting kan rädda dig. Men när det är över, när allting är borta. Önskar man nästan att man kunde få tillbaka allt det dåliga, så att man kunde få tillbaka det enda som gjorde allting bra.
För fyra fredagar sedan, exakt den här tiden, var sista gången jag såg dig. Sista gången jag fick höra din röst. Och jag vet inte om jag ska räkna veckor eller gå efter datum längre. Men jag har iallafall börjat hata fredagar.
Och jag undrar hur det kan vara så lätt att stänga mig ute? Hur kan det vara så lätt att aldrig mer höra av sig igen? Hur låter du bli? Jag skrev ju ett långt mejl, jag skickade ett alla-hjärtans-dag-brev? Jag talade om att jag ville ha tillbaka dig. Men du? Du ger mig ingenting.
Allt jag ville var att få vara ditt undantag. Allt jag önskade var att du skulle komma närmare mig. Att du verkligen skulle känna så, som jag kände för dig. För jag tror att du var gjord för mig. Jag har aldrig känt så starkt för någon eller känt sånt sug efter att bara få spendera resten av mitt liv med någon. För jag trodde det, jag kände det. Att det var du. Det är du. Och jag tror att alla vid det här läget förstått att jag tror att det alltid kommer att vara du.
"Jag var nog aldrig riktigt kär i mitt ex, men jag blev kär i dig, jag blev det." skrev du i ett utav dina sms.
Men. Här ligger jag och gråter. Jag har gråtit efter dig varje dag i en månad och henne fanns du där för. Henne släppte du in. Henne kämpade du för och du nämnde själv att ni blev tillsammans efter att ha gjort slut ett antal gånger. Sen nämnde du dock att det aldrig varit du som ringt, att det alltid varit hon och det skrämmer mig. För kanske ringer du heller aldrig mig. Kanske antar du att jag ska ringa. Kanske var det därför du sa att det skulle vara enklare om jag varit otrogen? För att vi båda skulle ha en anledning till att inte ringa tillbaka? Men hur skulle jag kunna.. Hur skulle jag kunna ringa dig?
Och hur mycket jag verkligen alltid trott på dina ord, så är det så fruktansvärt svårt att tro på dem nu. Att du inte bara ljög.
Du, M. Du var ett sätt för mig att se och längta efter livet igen. Du gav mig glädje. Och en av de finaste egenskaperna jag hittade hos dig var ju det, att du var ärlig. Men jag gråter så mycket idag att jag gått i snart trettio dagar med svarta ringar under ögonen. Det är som att hela ansiktet förändrats, till det värre. Jag drunknar i mina egna ögon och kinderna är så blöta att de snart kommer ruttna. Och varje dag undrar jag om du verkligen var ärlig när du gjorde slut? Eller om du bara gjorde det för min skull.
För vet du? Det är inte du, det är jag? Tack, men det där är jävligt svårt att lita på. Det är inte ärligt. För det är alltid jag. Har alltid varit. Så lätt att släppa in och ännu enklare att lämna kvar.
Dina ord kanske bara var en undanflykt för vad du egentligen ville få sagt. Det kanske jag aldrig får reda på.
Men när allt kommer omkring så såg jag det i dina ögon, jag såg hur du såg på mig, jag såg hur du såg på oss. Och säg vad du vill, men jag såg att du älskade det, för annars hade jag aldrig vågat säga de där tre små (men ack så betydelsefulla) orden till dig.
Och ni få stackare som hittat till den här anonyma bloggen och faktiskt fortsatt läsa - kanske undrar varför jag inte bara åker dit? Vad mer har jag att förlora? Hur mycket värre kan det bli? Han kommer ju uppenbarligen inte tillbaka av sig själv.
Ärligt talat så vågar jag inte. Jag står fortfarande i fönstret varje dag och ser honom i människor på gatan. Jag får fortfarande en liten gnista i hjärtat varje gång jag tror det ska vara han. När ett okänt nummer ringer vågar jag inte svara och vaje morgon tittar jag efter sms på mobilen. Eller, jag lämnar aldrig mobilen längre, förutom när jag duschar. Ifall att du skulle få för dig att försöka nå mig. Ringa, eller bara skriva ett sms. (Ibland önskar jag nästan det; att du bara skrev ett rakt sms där du förklarade vad du ville; där du kanske till och med bara kunde skriva "sluta höra av dig genom brev, sluta håll fast i mig, låt mig gå för det är vad jag vill". Sen kommer ångesten, varje gång jag tänker så - men på ett sätt skulle det ge mig ett svar.
Ni förtsår att genom att inte åka dit, genom att inte se honom och få honom att inte slita mitt hjärta i bitar ännu en gång så har jag fortfarande kvar mitt hopp.
Jag skulle behöva börja om igen, en månad har ju på något sätt ändå lyckats gå nu. Den har bara försvunnit, men det känns som det var igår. Det gör verkligen ondare och ondare i mig för varje dag jag behöver spendera utan honom, men skulle jag träffa honom och få ytterligare ett nej i ansiktet så skulle jag vara säker. Nej. Jag klarar inte ett nej till. Inte i mitt liv. Inte just nu. (det hugger verkligen i hjärtat och ångesten kryper fram för att hälsa)
Den fruktansvärda saknaden och djupa smärtan efter någonting som en gång var så starkt, går ju att leva med. Nu, när jag fortfarande kan hoppas. Men skulle han även ta ifrån mig hoppet, vet jag faktiskt inte vad jag skulle göra?
Så jag tänker ärligt talas hoppas lite till och hoppas lite föralltid.
För ibland. En på miljonen kanske, så hittar kärleken tillbaka. Om man är menad för varandra, så hittar livet en väg tillslut. Och folk må säga vad dem vill; en förälskelse; men jag tror på något så mycket mer. Det kan ta flera månader av obesvarade frågor och år av saknad, men jag är villig att ge dig det.
Du M. för mig är du värd det.
