TILL M

dag 10.

 

 

Jag minns hur du sa att du antagligen skulle ångra dig och bryta dig in hemma hos mig, om jag inte släppte in dig,  bara för att få se mig igen. Jag minns hur lycklig jag blev av att höra det och hur den ilande smärtan delvis byttes ut mot hopp. Jag minns hur jag de första timmarna ensam, gick runt och hoppades på att allting bara skulle vara en kortvarig paus.

 

Men. Det har gått tio dagar utan dig nu. Och folk jag berättat för har börjat fråga "nå, har ni pratat än..." och de undrar hur jag tänker när jag svarar "nej, inte än" för de vet att det aldrig kommer att hända och att jag bara plågar mig igenom vardagarna med mina falska förhoppningar som du delvis bidragit till.

 

Och jag minns hur jag svarade "du kommer bara ge mig falska förhoppningar" och du skakade på huvudet och sa att "nej, det är inte falskt, det är vad jag själv hoppas, att jag bara ska hitta tillbaka till mina känslor, nu eller om ett tag, att jag ska inse att jag förlorar den finaste tjejen jag någonsin kommer att träffa"

 

Och du har rätt. Du börjar förlora mig. För jag sitter i soffan varje morgon och tittar på samma jävla tv-program som jag aldrig kan komma på vad de handlar om, på kvällen tar jag min "drömtablett" som jag börjat kalla dem och spenderar natten med att skapa nya absurda tankar som jag blandar med att plocka fram helt bortglömda minnen som jag inte ens trodde min hjärna kunde komma ihåg. Varje dag går jag runt som en zombie i min lägenhet med en att-göra-lista i byxfickan som jag aldrig ens tar upp och jag står vid fönstret mestadels utav dagen och hoppas på att du bara ska dyka upp nu. Ja NU, nu är rätt tid, tio dagar är alldeles för länge för två människor som älskar varandra att vara isär.

 

...så det kanske är just nu som det som aldrig fick hända händer. Som gör att du haft rätt från hela början när du sagt "jag är rädd att förlora dig helt", för det är nu som jag långsamt, dag för dag, börjar inse att jag hade fel. Det jag såg i dina ögon kanske inte var kärlek trots allt, jag kanske bara såg en lögn och en man som med längtan i kroppen ville tala om för mig att han aldrig kommer att börja älska henne tillbaks. Och kanske tog det jävligt låg tid för honom att inse det, och ännu mer mod att genomföra och låta henne gå, men du hade rätt.

 

Och att säga "jag vill inte förlora dig helt" innebär för mig att man hör av sig inom 10dagar, annars är allting bara ord, utan betydelse. Och när det kommer till kritan är det inte du som förlorat mig, jag har förlorat dig. För jag är här, jag visar det gång på gång, medan du försvunnit helt ur mitt liv.  "Jag vill inte förlora dig" är någonting som ingen borde få säga om man på riktigt inte kommer att försöka höra av sig till den andra människan igen. 

 

Men jag var väl kanske bara inte tillräckligt bra antar jag. Och jag undrar om du saknar mig, om du ligger där i sängen och känner en sten i bröstet varje gång du ser en bild av mig i tankarna och jag undrar om du ens en enda gång tänk på att ta upp telefonen och ringa och säga "du kommer aldrig förlora mig helt", för detta, som du gör nu? Detta är tio dagar av "jag vill förlora dig med".